Vad har föräldrar för inställning till datorspelande?

”Det är bara moralpanik, datorspel är nutidens hackkyckling precis som rock’n’roll, TV och videofilmer på sin tid.”

Det är många som försvarar sitt datorspelande med näbbar och klor. Datorspelare är vana vid att behöva ta sitt intresse i försvar gentemot den äldre generationen, som man upplever nedvärderar och ifrågasätter deras prioriteringar och val av hobby.

När jag berättar vad jag jobbar med ställer ofta de som själva spelar liknande frågor. De undrar om det är vanligt att föräldrar överreagerar och felaktigt beskyller spelandet, på grund av att de växt upp i en annan tid och inte förstår bättre.

Faktum är att det är ovanligt.

”Jag är rädd att han flyr från livet”

Hur ser de föräldrar jag möter egentligen på barnens spelande? Nedan följer utdrag ur ett mejl från en orolig förälder som jag fått lov att använda.

”Det är inte det att han inte får spela datorspel. Jag hör honom ofta genom den stängda dörren till hans rum. Han pratar, skrattar och verkar leva upp på ett sätt som jag sällan ser annars. Jag vill inte ta det ifrån honom, jag önskar bara att det inte vore det enda.

Han har spelat sen han var liten och alltid tyckt om det. Men situationen är annorlunda nu. Förr följde han med oss när vi hittade på saker, han idrottade och träffade vänner, även om han spelade mycket även då.

Nu finns ingenting annat som intresserar honom. De få gånger vi får med honom ut ur huset så är han oftast irriterad och rastlös. ”Hur lång tid till tar det mamma?”, ”När kommer vi hem?”. Vanliga undringar från en tonåring såklart, men på något sätt känns det värre när det är spelet som drar, än om jag visste att han längtade efter att träffa sina vänner.

Han säger ofta att det är så här ungdomar lever nu, och det stämmer säkert. Men jag frågar mig ändå om hur han mår och om han verkligen väljer att leva så här av fri vilja.

Vi lyckas inte nå fram till honom. Våra försök att prata om hur han ser på sin situation eller framtid leder till bråk. Han säger att vi bara kritiserar honom, att allt han gör är fel.
Jag är rädd att han flyr från livet och att han inte ska vilja komma tillbaka igen. Att åren ska gå utan att han får vara med om allt det som jag önskar att han skulle få uppleva.”

Majoriteten positivt inställda till datorspel

Det är ingen lätt uppgift för föräldrar att veta hur de ska förhålla sig till barnens spelande. De flesta föräldrar jag träffar är förstående och anstränger sig för att hänga med i utvecklingen. De vet att tiderna förändrats och att datorspelande förekommer i de flesta ungdomars liv idag. Majoriteten är i grunden positivt inställda till datorspel – och många gånger har de uppmuntrat till intresset genom inköp av datorer, consoler och spel. Samtidigt undrar många över spelandets effekter och hur det ska gå när ungdomarna missar annat. Man jämför barnens liv med hur det såg ur när man själv var ung och ser stora skillnader.

”Vi gjorde ju så mycket roligt när jag var ung som jag minns med glädje idag”

Oro för ungdomars hälsa

Vad händer om spelandet ersätter träffar med vännerna, biobesök, samtal om livet på caféer, sena kvällar på konserter, bad, fiske och resor? Är spelandet så pass varierande och innehållsrikt att det ger samma livskvalité som ett liv utanför datorn – eller är det andra mekanismer som styr beteendet? Detta undrar många oroliga föräldrar till datorspelare idag.

Är frågan uttryck för en oförmåga att förstå de tekniska framsteg som skett och hur det är att växa upp som ung idag? Är det en fråga om moralpanik för något nytt och okänt? Eller handlar det om en en förståelig och legitim oro för ungdomars hälsa och utveckling?

För den som är intresserad finns flera texter skrivna av personer som upplevt spelproblem, själva eller som anhöriga, på Game Overs hemsida.